Ja’ ä inte bitter
Jag inser verkligen hur bitter jag börjar bli. Det är helt sjukt. Om jag fortsätter i den här takten kommer folk gå omvägar när dom möter mig snart. Kan liksom inte hjälpa att jag blir bitter då jag skyller det på andra.
Tror jag blir bitter på all besvikelse som kommer hela tiden, folk man trodde skulle bete sig på ett visst sätt beter sig som skit mot en, jobbet är trist, vardagen allt för uppenbar, vänner som sviker, folk som står ivägen med sina vagnar överallt, folk som står på fel sida i rulltrappan när jag har bråttom, bussar som kommer för sent/för tidigt så jag missar dom, folk som inte kan komma den tid man sagt, folk som slipper undan med att komma sent till jobbet när jag själv är där 20 minuter innan vi ens börjar nästan varje morgon, slemmiga killar på krogen, föräldrar som inte kan säga åt sina ungar att sluta skrika när man sitter och äter nånstans, mobiler som krånglar, allt för korta helger, pengabekymmer, att jag alltid analyserar sönder saker, tänker för mycket, kan inte ha förhållanden på ett normalt sätt, att bli besviken på samhället om o om igen, företaget 3, den sporadiska kontakten med mina värdelösa ex..
Behöver nog inte ens fortsätta, ni märker ju hur bitter jag är..?! Tur att Ola i alla fall orkar med mitt bittra jag 
Nu ska jag lyssna lite på Lykke Li och bara va.
